Fear factor.

Vi barn med frånvarande, frivilligt eller ej, fäder och/eller mödrar, får ofta, givetvis inte alltid, men ofta problem med förhållanden. Vi kan ha samma ideal och drömmar, krav och viljor som alla "vanliga". Jag säger ju härmed inte att alla med mysiga svenssonfamiljer prompt har perfekta liv och relationer med sina respektive, men något litet mönster ser jag här.
Vet vi inte hur man är två? På samma sätt som barn till misshandlade mammor av pappor dras till sina fäders yngre kopior verkar vi, som i mitt fall dra mig från en person att dela livet med. Varför vet jag ju, det är riskabelt att älska en annan, personen kan dö och det gör så ont så ont, därför lämnar jag det oftast. Men även de gånger jag inte lämnar det, blir det likväl ändå pannkaka.

Jag blir rädd och sticker huvudet i sanden. Kommer jag alltid vara en sån räddhare?

Det är inte det att jag inte trivs själv. Jag tycker det är skönt, bekvämt. Men jag anser samtidigt att, som sagt, man är hemskt fattig utan någon vid sin sida.

Är det kanske därför jag värderar mina vänskaper högt, och lämnar kärleken för tidigt, för att vännerna får man inte samma trygghets-youandme4ever känsla, även om den ändå är påtaglig är det inte samma. Mina vänskaper, och min familj är det jag har, i mängder, ändå vill jag kalla mig själv fattig, dock självvalt efter som att jag ju är medveten om var problemet ligger, och borde kunna bryta mitt ibland ovälkomna mönster.

Självvalt ja, och jag har mina ovannämnda orsaker, men jag är även kräsen, kanske går de hand i hand. Kräsen ifråga om hans, eller för all del, personens liv, tänk+självkänsla+intellekt+sociala kompetens+mognad.
En bekant säger till mig att jag bör ha en snubbe äldre än mig själv, en annan vän säger att jag bör ha en man som jag själv tycker är coolare än mig. Är det för att jag är självgod och måste få en utmaning? Jag vill alltid ha utmaningar.



Jag kanske tänker för kort. Och för långt. Kanske är det inte svårare än så; jag har inte hittat hem i någon annan än i mig själv än.