Im the walrus

Jag har på senare känt att jag saknar umeå-ångesten lite, den gjorde mig ohyggligt kreativ och frammåtsträvande, nu känns allt mest bara chillbarill och mitt största ångestmoment är att jag inte verkar tycka om någon, jag gillar ofta inte mina kompisar, deras kompisar eller egentligen deras liv överhuvudtaget. Självklart finns det undantag, men i regel så är jag en överjävligt sol och vårare som tröttnar så fort så fort.
Men iallafall, umeå-ångesten, småstads-ångest, hjälp-jag-är-john-lennon-slash-en-alien-ångest eller bara ångest över att jag hade så tråkigt, den är borta.
Stockholm i all ära, I luv youu, är dock bara en stor småstad, Jag har tappat känsaln över att vara en john/alien(den infinner sig dock ibland, vilket jag är tacksam för) och jag har numera roligt nästan jämt jämt. I love life, fast jag tror nätsan jag gillade det mera förut, och jag hade ett mera kreativt flöde, dock så, all though, jag vill aldrig tillbaka och leva mitt liv däruppe.

le point? nä jag vet inte. att väja antingen eller tydligen. jävla skit, jaha. Att jag var bored as hell ett år sedan slutade i en orgie med mig själv, tuschpennor, den gamla bloggen, collage, teckningar och text. Att jag har jävligt kul nu, tycker att de flesta är helt jävla dumma i huvudet, och att jag är rätt tillfreds med livet har alltså jagat bort min arty-loving-careing som kom utav det klaustrofobiskalidandet.

Nej men alltså fan. U dont get it. Hej.