Heat and Romania

Nu skriver jag för fulla muggar, trots att jag skulle uppskatta att få slagga snart. Jag svettas ihjäl. Och i Sthlm regnar det tydligen, wham bam thank you mam' som jag har längtat!


Kapitel ett.

Jag lever som en hund. Jag är nitton år och lever som jag behagar. Jag äter inte godis för det är oftast rätt äckligt, jag tränar absolut inte och jag har inga problem med att gå ut nykter, jag dricker oerhörda mängder kaffe, dyrkar choklad och snusar som en tok instead.
Är det bättre, att jag lever och lär som jag behagar, än att leva som man borde? Förstår du poängen, leva efter sina egna mallar, eller de som är uppsatta? Jag lever som en hund, ett riktigt hundliv. Och här finns inte alls någon svans mellan mina ben, det är inte alls hundigt på det sättet jag snackar om, utan tänk ”blöthund leker på gården och somnar i skuggan under bordet på landet” mixat med ”storstadshunden utan herre eller egentligt hem som är en jävel på att sno korv”. Just så, och där snackar vi mitt hundliv. En blandning. Jag är nitton år, och livet ligger framför mina fötter.

Kvinnan är beskriven som en katt, en mycket vacker varelse som nog egentligen härstammar från djävulen, en vacker varelse med en kanske för stor dos självständighet. Hundar är trofasta och trygga, Båtsman är ju som idealet. Om man ser på hur djuren är funtade är jag nog mera en katt, dock lever jag ett fritt hundliv, men ju som jag nämnde ovan både trygghet och wild life. Jag vet aldrig var jag hamnar imorgon. Livet är ett vågspel till för att levas. Det underlättar dock en hel del om man även känner sig trygg i sig själv och har god självkännedom.

Ibland har det sagts om mig att jag är galen. Men jag ser det såhär, att genialitet, och dårskap endast skiljs åt med en tunn, tunn tråd. Och ja, jag må kanske vara galen, men jag är även ett geni. Buy one get one for free så att säga. Och ja, jag dömer ut de flesta som korkade. Var är mallarna vi ska tänka inom? Jag ser dem inte? Ty jag är galen, och genialisk för inget är på riktigt.

Här är jag mitt i livet, eller hur man nu ska se det. Jag har lämnat vänner och bekanta bakom mig och har nya på ingång. Jag är här mitt i livet, och kämpar för att gräset ska hålla samma jävla nyans på båda sidor. Kämpar för att leva nu, och inte leva för om tio år nu. För att sen, sen kommer jag ju kanske längta tillbaka järnet och det går ju inte för sig. För här i min värld tänker vi framåt. Alltså, och samtidigt måste jag börja lära mig att leva i nuet.

Var, och när är nu? Var börjar det, när är det. Vad jag vill och gör och kan och ser och hör nu kanske jag inte gör nu, eller är nu bara ett ord, ett ord för att vara närvarande vid varje sekund av det liv vi lever här, här och nu?